Tankar och reflektioner: Ölands berggrund

Här beskrivs Ölands mycket intressant geologiska utveckling (på annan plats har jag tagit upp annan geologisk utveckling). Öland är i grunden annorlunda! Grunden, bl a kalksten, bildades under ordovicium:

Livet kom igång under kambrium och ordovicium. Det är en intressant tid värd att studera. En anna bild som visar samma sak (källa):

Det finns olika typer av kalksten på Öland, som "den yngre" östersjökalksten, vit till rödfärgad massiv kalksten bildad under mellersta och yngre ordovicium (för ca 450-440 miljoner år sedan). Det finns ortocerati´t kalksten, ortocerkalksten, hård, vanligtvis grå eller rödaktig kalksten, som i regel bildar 2-20 cm tjocka skikt. Ortocerkalksten är Ölands landskapssten. Sen finns det komstadkalksten, mörkgrå till svartgrå kalksten som bildades under äldre ordovicium, dvs. ca 480 miljoner år före nutid. Öland byggs upp lager på lager, överst kalksten, sen alunskiffer, sen lerskiffer, sen under det sandsten:

Mer om dessa lager och hur de bildades nedan.

Öland
Under minst ett par miljoner år före kambrium så rådde ett tektoniskt lugn inom den nordeuropeiska kontinenten, Baltica. Detta lugn ledde till att kontinenten eroderades mycket kraftigt och på dess ovansid bildades under slutet av proterozoikum en vidsträckt utjämningsyta, peneplan.
File Haidar formationen.- Precis före kambrium så översvämmades det subkambriska peneplanet. Trots sin beteckning "utjämningsyta" så fanns det uppenbarligen en del topografiska höjder kvar, eftersom sand var den dominerande sedimenttypen i det kambriska havet. Sanden avlagrades i grunt, strömmande vatten och innehåller därför flera olika sedimentära strukturer, bland annat strömskiktning och vågmärken.
Oelandicuslersten.- Mellankambrium startade på Öland med att gröngrå lersten avlagrades ovanpå de underkambriska sandstenarna. Namnet "Oelandicuslersten" kommer från trilobiten Paradoxides oelandicus, som är typisk för dessa lerstenar.
Paradoxissimusserien (inkluderar Paradoxissimus, -konglomerat, -kalk, och -sandsten) är namnet på de mellankambriska avlagringarna på Öland. Dessa omfattas huvudsakligen av siltstenar, men underligt nog brukar de ändå kallas för "Paradoxissimussandsten". Denna siltsten är inte speciellt homogen, utan innehåller lokalt även horisonter med både konglomerat och kalksten. För enkelhetens skull antar vi att konglomeratet och kalkstenen återfinns som distinkta horisonter. Namnet på serien kommer från trilobiten Paradoxides paradoxissimus.
Paradoxissimuskonglomerat.- Bildades sannolikt på grundare vatten än övriga paradoxissimus sediment. De tidigare bildade sedimenten bröts upp av starka strömmar som efter att de rundats av efter en ganska omild behandling bildade klasterna i paradoxissimuskonglomeratet.
Paradoxissimuskalk.- Tunna, knappt decimetertjocka, orena kalkstensbäddar som
bland annat innehåller fossil efter trilobiten Paradoxides paradoxissimus.
Paradoxissimussandsten.- Egentligen alltså en heterogen siltsten som innehåller
gröngrå, finkorniga kalkrika sandstenar och mostenar. Dessa sediment avsattes under
inflytande av starka strömmar som sattes i rörelse av stormar i ett måttligt djupt hav.
Praktiskt taget tom på fossil.
Alunskiffer med orstenar och orstenskonglomerat.- Dessa svarta skiffrar som är rika på organiskt material, avsattes under överkambrium på syrefria bottnar. Alunskiffrarna är ytterst rika på fossil efter levande organismer, men saknar spårfossil. Skiffrarna innehåller också linser av orsten. Orstenarna är mörkgråa kalkstenar som blivit kvar efter upplösningen av en stor del av det ursprungliga karbonatet i sedimentet. Orstenskonglomerat återfinns på norra Öland, och har sannolikt uppkommit då havet tidvis drog sig tillbaka i äldsta ordovicium med erosion och vittring av det översta kambriska skiktet som följd. Orstenen innehåller ofta fragmentariska fossilrester efter bland annat trilobiter.
Dictyonemaskiffer.- Skiffern har fått sitt namn efter de graptoliter, Dictyonema flabelliforme, som i stor mängd återfinns i dessa sediment (se bild). Graptoliter är visserligen kända sedan tidigare, men i Dictyonemaskifferns avlagringstid sker en ökande diversifiering av formerna. Därför är de goda ledfossil just här. Eftersom graptoliterna sannolikt levde i öppet hav så brukar man anta att förekomst av graptoliter tyder på sedimentavlagring i denna miljö.
Ceratopygeskiffer.- En ljusare variant av skiffer än föregående. Namnet "Ceratopygeskiffer" kommer från ett trilobitsläkte vars namn betyder "hornstjärt" (se bild). Djurets stjärtsköld var försedd med ett par kraftiga, bakåtriktade horn. Skiffern är liksom den efterföljande kalkstenen rik på små korn av det gröna mineralet glaukonit. Glaukonit är ett mörkgrönt mineral som indikerar långsam sedimentation i marin miljö.

”Ortocerkalksten” (inf beteckning som inkluderar alla kalkstensformationer nedan)
Ortocerkalkstenens sediment bildade nordeuropeiska havsbottnar i ungefär 20 miljoner år. Den genomsnittliga nettosedimentationen var mycket begränsad och nådde bara ett fåtal millimeter på tusentals år. Det skedde också flera sedimentationsavbrott, som kan ha varat i tusentals år, då bottenslammet cementerades till kalksten och dess yta utsattes för diverse kemiska och strukturella förändringar. Det gröna mineralet glaukonit förekommer till exempel i flera horisonter inom ortocerkalken. Ortocerkalkstenens sedimentationsmiljö var ovanligt stabil och enhetlig, vilket kan tolkas som att den avlagrats på ganska djupt vatten.
Ceratopygekalk (=Bjørkåsholmformationen).- Den här kalkstenen, kan i vissa fall helt bestå av fragment från trilobiter. Den brukar ibland betraktas som den understa delen av ortocerkalkstenen, trots att nautiloidéer saknas. Kalken är grå till färgen och innehåller små brachiopod- och trilobitfragment.
Lannakalk.- Undre delen av denna kalksten innehåller diskontinuitetsytor som kan vara
tunna som bordskivor. Färgen varierar och är både grå, röd, ljusbrun, gul och ljust grönaktig. Innehåller bland annat fossil efter trilobiten Asaphus expansus och Megistaspis.
Holenkalk.- Denna enhet består av två tämligen olika enheter. Den tunnare, undre delen bildades under en övergående men betydande sänkning av havsytan som kan beläggas i flera världsdelar. Ett resultat av denna regression blev att havsbottnar, som dittills hade varit fattiga på livsformer nu fick ett rikare tillskott på näring och ett mycket mer omväxlande djurliv, som till exempel den ganska stora trilobiten Megistaspis gigas. Trilobitfaunan domineras av olika släkten av asaphider (mer om ordningen asaphider på trilobiternas egen hemsida) , till exempel Asaphus och Megistaspis.

Undre Holenkalken är röd, medan den övre delen av Holenkalken är grå, eftersom sedimentation av organiska ämnen lett till syreunderskott i sedimentet. (se även läget i Västergötland, Per Ahlberg och Mikael Calner skriver, och sida där fina triobiter säljs)
Segerstadkalk.- Färgen hos den här kalken är starkt röd och fossilfaunan domineras av stora elliptiska sköldar efter trilobiten Asaphus platyurus. Pygidierna ligger i regel med den konvexa sidan nedåt, vilket tyder på sedimentation i stilla och inte alltför grunt vatten.
Folkeslundakalk.- Sedimenten inom den här formationen övergår från röda, finkorniga kalkstenar med ganska fattig fossilfauna till gråa, grovkorniga och fossilrik kalkstenar i övre delen. En vanligt förekommande trilobit i de övre delarna av Folkeslundakalken är den ganska stora Illaenus schroeteri.
Furudalskalk.- Furudalskalken återfinns bara på södra Öland där den utgörs av grovkornig, grå kalksten. Formationen är den allra yngsta på hela Öland.

Alböke alvar

Alböke alvar är ett av de större alvaren på norra Öland. Det ligger naturskönt längs den västra kusten. (kan besökas i samband med geocaching). Utmed stranden vid Äleklinta finns en välutbildad klintkust som fortfarande påverkas av vattnets erosion.

Här kan man se de skikt som Öland är uppbyggt av. Uppifrån räknat består lagerföljden av kalksten, alunskiffer, orsten och siltsten (bergart som till mer än två tredjedelar består av partiklar mellan 0,06 och 0,006 mm, undersöks bl a av Niklas i Lund). Siltstenen som är det understa lagret man kan se, går i dagen inom ganska stora ytor i strandzonen, framförallt i områdets södra delar.

Färgen på kalkstenen varierar från grå till svagt rödbrun. Kalkstenen är bildad under ordovicium medan siltstenen avlagrades under mellankambrium. Det här är en klassisk fossillokal. I den grå till röda ortocerkalkstenen och siltstenen finns fossil av flera olika trilobiter, Megistaspis-arter och Paradoxis paradoxissimus som fått ge namn åt paradoxissimussiltstenen. I den nästan en meter mäktiga orstensbanken från överkambrium finns rester av trilobiten Agnostus pisiformis. I den undre alunskiffern, ceratopygeskiffer, kan man hitta rikligt med bollar av svavelkis och fossil av graptoliten Dictyonema flabelliforme. Från Övra Vannborga till Egelskärr sträcker sig en markant strandvall som bildats under ancylustid.

På senare tid vill man på Öland genom ny logga på allvar säga att Öland i grunden är annorlunda: